Vad är väl ett bröllop på slottet?

Square

Klockorna ringer. Några sista nervösa blickar utbyts sällskapet emellan. Sedan inleds musikslingan som ekat i så många flickors bakhuvuden sedan barnsben. Brudparet seglar i väg. Insikten tycks slå mig och bröllopsmarskalken samtidigt: när går vi då? Ettusen ett-ettusen två- ettusen tre. Nu?

Vi skrider efter. Luciasteg mellan de blå bänkraderna ifrån vilka drygt 200 ivriga ögon granskar oss. Eller, det är ju såklart inte alls oss de granskar, men våra kinder blossar likväl.

Oppmanna kyrka är så vacker som bara en landsbygdskyrka kan vara. På den stora väggmålningen över högaltaret svävar Jesus obegripligt obekymrad medan folket under honom ömsom bugar, ömsom gråter. Själv hade jag inte tänkt gråta. Det hade jag verkligen inte. Men det är omöjligt att gardera sig. Blickarna brudparet emellan är så innerliga, deras fingrar så hårt sammanflätade och tårarna droppar ohejdat ner över min gula klänning i tunn viskos.

Det är första gången jag är med på ett bröllop. Ett mänskligt åtminstone. Som 10-åringar gifte jag och kompisen Emelie våra hankaniner. Nog var det ett bröllop med nästan allt som hör därtill; präst (jag), vittne (Emelie), skrivna löften (evig, om ej trogen, kaninkärlek) och givetvis en ordentlig tårta (med knäckebröd, varvat med morötter, vindruvor och mosad banan). Kaninerna ville emellertid gå raka vägen till bröllopsnatten så ceremonin blev en mycket kort historia. 

Den efterföljande festen går av stapeln på Bäckaskog slott. Talen avlöser varandra under kvällen. Gästerna har nästan uteslutande fina saker att säga. Fast när brudgummens mor avslöjar att hennes son som tonåring vann en resa till Italien där han fick träffa självaste Zlatan är det något som bleknar i brudens fars ansikte. Ingen på norra halvklotet brinner så intensivt för fotboll och vägen till hans hjärta leder direkt till MFF utan att passera gå. ”Jag har känt den här mannen i sex år och han har aldrig så mycket som nämnt detta. Jag är vansinnig,” väser han i micken och återvänder till sin plats vid honnörsbordet.

Jag ska också hålla tal. Okristligt sent. Hela middagen sitter jag på nålar medan min bordskavaljer för en entusiastisk nedräkning. En vanlig missuppfattning verkar vara att folk som tycker om att skriva även skulle tycka om att hålla tal. Det är inte sant. En skribent är skribent för att denne tycker bättre om att skriva än att tala. Men när det väl är dags rinner ändå orden ur mig. Känslan är oslagbar. Publiken tolkar allt jag säger välvilligt för denna dag ska bara gå i kärlekens och skrattets tecken. Vilket den också gör. 

Denna erfarenhet rikare känner jag mig mogen att travestera på ordspråket från Askungen: Vad är väl ett bröllop på slottet? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt och dötrist och tråkigt… Eller alldeles, alldeles underbart.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *