Hisnande vad en äggcell och en göteborgare kan åstadkomma

Square

Hans hjärta fladdrar som fjärilsvingar. Eller som en kolibris. Jag vill be honom att lugna sig. Ett hjärta slår cirka 2,5 miljarder gånger under en livstid och jag vill att han sparar på krutet tills vi är tillsammans på riktigt. Även om vi i allra högsta grad redan är det. Det visar ultraljudsbilden. Jag är här och han är här. I mig.

Hisnande vad en äggcell och en göteborgare kan åstadkomma en blöt midsommarnatt.

Han verkar vara en livlig en. Vispar omkring som att det vore audition för Cirque du Soleil. Läkaren får jaga honom med ultraljudsinstrumentet i mer än en timme för att få en ordentlig bild. Det borde jag ju kunnat ana, att Alex sprallgener skulle vinna över mina söliga. Ändå är jag förvånad. I fyra månader har jag varit övertygad om att det är en liten (men knubbig) tös som slagit läger i mig. Ett miniatyr-jag som skonats alla mina sämsta egenheter och begåvats med Alex bästa. Nu måste jag tänka om. Vad skulle en pojke vilja ärva från mig? Om nu genetiken skulle öppna upp för valmöjligheter.

En kollega påminner mig om att jag måste njuta nu för ”sedan handlar det inte om dig längre.” Det låter underbart – jag är så himla trött på mig själv. Sargad av den individualistiska ideologi som råder betraktar jag det som en gåva att förstå att världen inte börjar och slutar med mig.

Men medan exakt alla påtalar just hur mycket tid det tar att ha barn, är det ingen som förklarat hur tidkrävande det är att vara gravid. Det ska läsas böcker och göras knipövningar och minst varannan timme ska det bres smörgåsrån och rostmackor med ost. Inte för att detta är mina så kallade ”cravings” (ett koncept jag ställer mig allmänt skeptisk till), utan för att smörgåsrån och rostmackor med ost är det finaste vi har i det här landet (efter Mark Levengood och allemansrätten).

Tanken på namn upptar också ofantligt mycket tid. Jag tycker mest om ryska och danska namn. Det gör ingen annan. Alex gillar Kenneth, Ingmar och Erland. Det gör som tur är ingen annan heller.

Det tar också tid att ideligen oroa sig. Oändligt många grejer kan gå fel. På rutinultraljudet slog till exempel fjärilspojkens hjärta oregelbundet. ”Oroa er inte,” sa barnmorskan och fortsatte: ”men ni måste komma tillbaka så att en läkare får titta på det här.” Sedan gick vi hem och oroade oss i en vecka. Lyckligtvis helt i onödan för på återbesöket såg det normalt ut igen.

Det känns som ett mirakel, fastän det knappast kan påstås vara det. Vad som utspelar sig i min kropp har redan utspelats typ 100 miljarder gånger i andra kroppar. Ändå känns det tryggt att jag har Alex med mig. Han kommer att bli världens bästa pappa. Det säger alla och i detta avseende vet jag att alla har rätt. Tillsammans kommer vi att bilda den familj som jag innan honom aldrig vågade drömma om. Ytterligare en gåva att vara innerligt tacksam över.

Det fladdrar till i mellangärdet och jag låter min hand vila därpå. Något trycker emot den. Är det hans hand i min? En highfive, kanske? När du är redo är jag redo, mitt lilla barn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *