Förlåt, lilla mormor, om jag låter bitter

Square

Brev till Gunnel Forsberg.

Kära mormor, hoppas att du har det bra där uppe i himlen eller nere bland maskarna. Jag lovade att fortsätta skriva, så nu gör jag det.

För oss som fortfarande irrar omkring på jordskorpan går det, tyvärr, halvdant.

Faktum är att vissa är så trötta på den att de väljer att åka ut i rymden istället. Ett gäng ma(n)lliga miljardärer har sett till att världens rikaste nu kan få erfara känslan av att penetrera stratosfären och för en liten stund känna sig riktigt märkvärdiga. 3,8 miljoner kronor kostar en biljett. Den där kollektiva drömmen om rymden, som samlade miljoner människor i tv-sofforna när Apollo 11 for iväg mot månen, tillhör en svunnen tid.

Det har nämligen uppdiktats en lång rad individualistiska krav om självförverkligande, i enighet med Maslows berömda behovstrappa. Nu handlar det om att uppnå sin fulla potential som individ och förverkliga de personliga målen. Fast riktigt uppnådda är de förstås inte förrän de annonserats på sociala medier.

Det fortfarande struligt med den där coronan. Samtidigt som smittan ökar åker folk utomlands och rättfärdigar sitt resande med att de är svältfödda på sol (vi har bara haft konstanta värmerekord i typ tre år). Resten morrar moraliserande och tycker att det hela är synnerligen oansvarigt – alltmedan de gärna trängs på smockfulla barer och badplatser.

En bra grej med pandemin är åtminstone att tilliten på vetenskap har ökat. Det kan du ju kan hälsa morfar (som jag förutsätter axlat biologilärarrollen även där ni befinner er nu. Frånsett att ni hamnat i himlen, givetvis, vilket känns som ett problematiskt ställe att propagera naturvetenskap på).

Förra veckan skrev tidningarna om lillebrorsans barndomskompis. Han sköts ihjäl en knapp månad innan hans fru födde parets första barn. Polisen och politikerna säger förstås att det är helt oacceptabelt. Men två år har gått och den unge mannen är fortfarande lika död och de skyldiga går fortfarande lika ostraffade. Ibland känns det nästan som att de som styr tycker att muntligt engagemang täcker upp för bristen på handling och kompetens. När jag tänker på det blir jag så arg att jag måste sätta mig ner och tänka på kattungar i rödrutiga picknickkorgar.

Förlåt, lilla mormor, om jag låter bitter. Det händer såklart bra grejer också. Cancerforskningen går till exempel framåt och på ett kvarts sekel har andelen kvinnor i de nationella parlamenten mer än fördubblats. Dessutom är jättepandan inte längre utrotningshotad. Det måste väl göra dig glad, du som köpte så många WWF-muggar?

Världen går trots allt framåt, om än inte linjärt. Kanske är vi, som Håkan Hellström säger, två steg från paradise. Hoppas i så fall att vi möts där!

Din Lisa

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *