Bohemian Rhapsody i simhallen

Square

”Is this the real life? Is this just fantasty? Caught in a landside, no escape from reality.” Freddie M visste vad han talade om. För nog finns det gånger då livet känns helt overkligt. Gånger då man känner sig ensam i universum. Ett sådan tillfälle hände min vän, vi kan kalla honom Linus för det heter han, en tisdagskväll i simhallen.
          Under sitt sista gymnasieår bestämde sig Linus och några killkompisar för att börja träningssimma. Han var liten och spenslig men såg Michael Phelps på tv och tänkte förmodligen förrädiska tankar i stil med ”allt är möjligt.” Snabba glasögon och tighta badbyxor inhandlades.
          I ett svagt ögonblick, eller kanske snarare i klassiskt grabbmanér, bestämde sig Linus för att simma efter en av kompisarna och grabba tag mellan dennes ben. Ni vet, så som man gör. Om man är en kille (och pyttelite dum i huvudet).

Vad Linus inte såg under vattnet, sina snabba simglasögon till trots, var att kompisen anat vad som var i görningen och därför bytt bana. Kulorna som han fattade i sin kupade hand tillhörde istället en, enligt hans egen utsago, ”tvärstor, skitläskig man från Skåne.”
          Den nyss antastade jätteskåningen lyfte upp honom i halsen, och skällde ut honom på typisk skånemanér. Åtminstone en av klassikerna ”din satans fubbick”, ”ditt räliga ålahue” och ”kamma daj” påstås ha yttrats. Berättelsen förkunnar inte vad Linus svarade, men det känns som att såväl ”I’m just a poor boy, I need no sympathy”, eller ”Just gotta get out, just gotta get right outta here” hade varit rimliga. För efter det blev det inga fler simhallsvisiter. Eller kulknip för den delen. 

Men så finns det också lägen då man kan stå ensam mot en misstrogen värld och vinna.

Det var en disig morgon med Alfa-Mutti ute i Blekingeskogen. Då släkt, vänner och bekanta behandlade sina svampgömmor som vore de källor till evigt liv, förvisades vi till planlös svampjakt. Även om vi aldrig haft någon framgång gav vi oss ut, år efter år. Löven skulle falla om bara en vindpust. Då gäller det att andas djupt. Så det gjorde vi. Om man blundade kändes luften frisk i lungorna och när fåglarna sjöng till varandra kändes alla ord överflödiga.
          Vi var ensamma i universum. När jag drog handryggen över munnen och en krossad liten flygmyra följde med tänkte jag bara: att drunkna i honungslipsyl på mina läppar måste väl vara den skönaste döden? Jag sprätte iväg insektsliket och följde dess bana genom luften. Och plötsligt var det bara där. Guldet.
          ”Open your eyes, look up to the skies and see.” Hela backen vi precis börjat bestiga var nedlusad med kantareller. Solgula, saftiga fruktkroppar redo att skördas. Fastän vi försäkrade oss om att bådas våra ögon mycket riktigt var öppna, vågade vi knappt lita på dem. Som ensamma vinnare plockade vi backen bar.

För ibland är faktiskt allt möjligt. Vi behöver bara öppna våra ögon (med fördel utan simglasögon) och acceptera att livet ibland är helt overkligt och fantasin alldeles verklig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *