Moppepojkar utan planer förstår hur man förvaltar nuet

Square

”Jag vet inte om jag kan fortsätta leva såhär”, sa han och skruvade på sig där på andra sidan soffan. Det var onsdag kväll. Alex blick fladdrade mellan vår nötta persiska matta och stökiga fönsterbleck.
         ”Det känns dumt… Att alla andra planerar förutom jag.”
         Jag försökte gömma min exaltation men misslyckades eftersom den var monumental. Våra bråk på ämnet hade varit många. I ena ringhörnan han – stridande för rätten att göra det som tycks roligast i stunden. I andra hörnet jag – en person som får stresseksem av blotta tanken att försöka ”hålla alla dörrar öppna.”
         Men nu, äntligen, klämtade alltså förändringens klocka.  

Lyckan varade knappt en jordrotation. Vi hade tagit moppen till sjön för ett kvällsbad. Då kom han, gubben med g. Ja, en riktig gitarrknäppare. En gråspräcklig latino-king. Två dagars skäggstubb, t-shirt och avklippta jeans.
         Utan att plagiera hela Magnus Ugglas verk kan jag avslöja att personen som just talats till rätta även denna gång föll in i alla trubadurens sätt.

Marcelo, som han egentligen hette, var en 60-årig musiklärare från Chile. En okonstlad man som spelade gitarr så vackert och omedelbart att en daggmask skulle förstå och instämma. Marcelo och Alex brukade ses vid sjön, provköra varandras mopeder och dissekera Vincente Fernández låtskatter. När musikläraren fick veta vad vi diskuterade skakade han bara på huvudet.
         ”Jag gillar Sverige, men svenskar kommer jag aldrig begripa. Ni är experter på att leva då och sen, men ni är sämst på att förvalta nuet.” (Det hör till saken att Marcelo vägrade tro på att Alex var svensk).
         Med en frustration man måste kapitulera inför berättade han om alla gånger han bjudit hem middagsgäster som börjat tänka på refrängen innan maten i princip hunnit dukas fram – bara för att morgondagen bar på så många planer.
         ”Ibland känns det som att ni tänker så mycket på refrängen att det aldrig blir någon refräng”, suckade han.
         Alex nickade så ivrigt instämmande att nackspärren måste legat i luften. Jag insåg att slaget var förlorat.

Detta om moppepojkar och punkterade glädjeämnen. Nu är det semester. Mitt livs första. Tanken på att jag får betalt när jag i horisontellt läge läser Elizabeth Gilbert i en solstol är svindlande. Denna förmån måste förvaltas väl och det gör vi. Vårdar varje dag som en gåva. I skymningen åker vi båt genom barndomens skärgård. Han kör, jag njuter. Allt enligt mina planer. Då och sen möter nuet i en elegant båge.
         I bleket beundrar månen sin egen reflektion och jag trycker hans hand:
         ”Såhär kan jag fortsätta leva.”