Jack och de paranormala plastugglorna

Square

”Man har sett så mycket.
Verkligheten har tärt så mycket på en,
men här är sommaren till sist:
en storflygplats – trafikledaren tar ner
lass efter lass med frusna
människor från rymden.”

Jack ser mig i ögonen. Det måste ha gått minst sju minuter. Han ligger tätt bredvid medan jag med ryggen mot sänggaveln viskar ord av Tomas Tranströmer. Ingen har någonsin tittat på mig så länge. Alla andra vet ju att stirra in i folks ögon i hopp om att få syn på deras själ är en källa till besvikelse. Men Jack är bara två månader gammal och ingen tycks ha hunnit förklara det för honom ännu. Jag vänder bort blicken för att inte bli en bärare av dåliga nyheter.

I trädet utanför kvittrar en koltrast. ”Här är gudagott att vara” sjunger den nog inte, men kanske en trasttolkning av ”O, hur härligt majsol ler.” Sällskap har vi även av en plastuggla som balanserar på balkongräcket. Av okänd anledning är den vänd inåt rummet i stället för utåt berget. En vän med mediala förmågor påstår att det spökar i Alex och min lägenhet, men jag tror det är ugglan. På vår före detta granne hade ugglan i alla fall en påtaglig effekt. Varje gång vi möttes i trapphuset förklarade hon hur fenomenal den var. Till slut köpte vi henne en egen, dubbelt så stor. Grannen blev så glad att hon började se ugglor i kaffesumpen och valde att tolka det som ett tecken på att hon borde sälja sin lägenhet till våra bästa vänner, tillika Jacks föräldrar. Så nu bor vi vägg i vägg, och jag får vara barnvakt i mikrodoser nästan varje dag.

Att förhindra fiskmåsar från att landa på balkongen, vilket är ugglornas ursprungliga syfte, är de emellertid inget vidare på. Dessa fjädersvulstar räds inte vår garnison av paranormala plastugglor, utan tar gärna sällskap när de hackar sönder våra jordgubbsplantor. Deras skränande pockar på alla de organismer i min kropp som står i direkt anslutning till galenskapen.

Jag förklarar för Jack att när man talar om trollen så står de redan i farstun. Fast man hade lika gärna kunnat säga: när man känner doften av sommaren, har fiskmåsarna redan bajsat på utemöblerna. Nej, såvida vi inte avskaffar himmeln och förintar atmosfärens resterande lager (vilket vi förvisso tycks vara på god väg att göra), så regerar de över vår gata från april till september.

Att besjäla fåglar och klandra dessa för allt som är ont kan tyckas vara småsint. Ett tecken på att man varken kan tygla eller tolka det egna känsloregistret. Men det fungerar förvånansvärt bra.

Jack behöver inte klä sina känslor i ord. Han sover nästan ljudlöst och han silkessläta panna skvallrar om att han – uggla, koltrast och fiskmåsar till trots – känner sig trygg här. Sängen knarrar när jag hasar mig ner bredvid honom. Precis som sommaren plockar han ned mig från den kalla himlen och jag botas, om så bara för en stund, från allt som gör ont.