Det ovänliga i “mvh”

Square

När kollegan avslutar sitt mejl med ”mvh, G”, blir jag obekväm. Jag är en mycket ängslig och ineffektiv mejlkorrespondent. Jag vill vara fyndig, omtyckt och framför allt: ihågkommen. Inledningen och upplösningen av mina mejl är därför ständigt föränderliga.  
        G’s avslut betyder såklart ingenting speciellt. Det är också det som stör mig. Varför vill han inte bli ihågkommen?

Avslutningsfraser kan placeras på en skala med de snustorrt konventionella i ena änden och de mer kreativa (alternativt oprofessionella), i den andra. En del (läs: jag) tycker att “med vänlig hälsning” kan vara direkt ovänligt. Somliga håller med om att mejl inte borde avslutas med denna standardfras, fast av helt andra anledningar. Argumentet lyder att det redan i själva begreppet hälsning ligger en vänlighet. Således räcker det att skriva “hälsningar”. En mördande logik.
        Och så finns det alltså personer, likt G, som nästan verkar vilja att mottagaren inte ska tänka på avslutningen – utan på budskapet. Det…ligger kanske något i det. Men måste man behandla orden som om de vore osynliga för den sakens skull?

Jag menar inte att formuleringar som ”mvh” tvunget behöver förbjudas (även om jag finner tanken behaglig). Däremot menar jag att det finns bättre alternativ.

En gubbe jag ganska ofta pratar i telefon med, vi kan kalla honom pappa för det är han, inleder sina samtal med ”tjenare, tjenare” och avslutar med ”tjing, tjing”. Det låter härligt. Fast ibland blir det kortslutning i pappas hjärna och det sista ”tjinget” byts ut mot ett ”tjong”. Då blir jag ängslig av helt andra orsaker.
        Ett “Trevlig helg!” visar till exempel att avsändaren i alla fall är uppmärksam på vilken dag det är. (Inte för att folk är särskilt benägna att missa när det är fredag).

”Med sol” skriver jag ibland. Eftersom det alltid regnar i Göteborg hade en uppmärksam korrespondent kunnat svara ”Troligtvis inte”. Om inte annat är det en hälsningsfras som väcker hopp om en liten väderleksrapport till svar. Inget ämne ligger oss svenskar närmare om hjärtat. Jag minns när en granne i Mexiko en gång försökte planera en strandutflykt med några dagars framförhållning. Jag bad om att få återkomma eftersom det fanns risk för skurar. Han såg ömsom imponerad och ömsom förvånad ut. Väderprognosen hade han aldrig tagit del av.
        ”Jag styr inte vädret, varför skulle jag låta vädret styra mig?” menade han. Förvisso lättare för en landsman med 300 soldagar om året att slänga sig med.

Det hela är en klurig balansgång. Rör man sig för långt bort på den kreativa delen av hälsningsskalan uppstår faran att bryta mot konventionen på ett till synes okreativt sätt. Men även på den andra sidan finns risken att det tippar över. I ett numera heligt sms från min barndomsväns pappa blev slutet viktigare än hela meddelandet. Att till sin tonårsson skriva ”Mvh, Jarmo” var oväntat. Och glöms aldrig.