Jag har blivit ung igen – på det allra sämst sätt

Square

Jag lägger tummen mot startknappen. Så som jag gör otaliga gånger varje dag. Min dator är av sådan typ vars innersta örike endast nås med ett, rätt fingeravtryck. Men på sistone känner den inte igen mig. Jag vrider och vänder på tummen som vore den en elitgymnast i miniatyr. Fingertoppens linjer förblir alltjämt omöjliga att identifiera.

Även om jag är rätt så säker på att jag nog är den samma, är jag ändå benägen att hålla med datorn. Jag känner inte heller igen tummen. Den brukade vara mjuk och brunbränd, dess nagel målad i mörkbeige eller mörkröd eller grön (nyans snorkråka). Nu är den ledsen. Så torr att huden på fingrets proximala falang, den där delen närmast knogen, mer liknar ormskinn. Nageln är omålad och nedbiten. Jag visste inte ens att jag bet på naglarna.

Fortsätter jag granskningen upp över handryggen blir jag mer och mer förbryllad. Blå bäckar sipprar tätt, tätt under huden, som på jakt efter närmaste älv att mynna ut i. Tydligen kan man behandla kroppens synliga ådror, men jag förstår inte riktigt vad det skulle vara bra för. Det vet väl alla att vatten alltid hittar en väg. Men när blev handen så smal?

Jag misstänker att kända omständigheter har ett finger med i spelet. Alltså inte som ett finger finger, mer… figurativt? Eller heter det spekulativt? Säkert hade man kunnat googla sig till svaret, men den nya upplagan av mig bryr sig väldigt mycket om väldigt lite. Uppenbarligen ingenting om språkbruk.

Den nya jag har sedan pandemins intåg inte börjat med någonting, men slutat träna och läsa böcker. Fast varje kväll innan vi somnar reciterar jag stycken från Gun-Britt Sundströms ”Maken”. Huvudkaraktären i romanen fastslår att hon ”passade bättre för den stora sorgen än de många små omsorgerna.” En afroism även mitt nya jag känner sig träffad av.

Det är liksom som att jag har blivit 16 år igen. Ung på det allra sämsta sätt. Tuktad av menlös- och meningslöshet. Jag fnyser obefogat åt vem som helst för vad som helst och skiter i tvätten-disken-städningen. Likt en 16-åring drömmer jag plötsligt om flykten. Jag vill somna med Alex och vakna på min 28-årsfest där alla vänner valsar på borden och sjunger ”Nothing Compares 2 U” med Sinéad O’Connor så att spotten dansar ur mungiporna – utan att för den sakens skull korsfästas mellan Tegnell och Hallengren.

Jag smetar tummen på on/off-knappen i ett nytt försök. De beniga knogarna ser ut som pianotangenter, kanske skapta för att spela en nutidens klagovisa om stress och tristess. Jag kommer att missa ännu ett digitalt möte där min frånvaro knappast kommer sätta världen i gungning.

Sedan slår det mig – det finns ett extra lösenord. Skriver ”H2O!!!” och släpps genast in. Och jag påminns: det finns alltid en väg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *