Hur skidbackens viktigaste regler försvann ner för pisten

Square

Föreställ er. En krispigt nypistad backe, en uteservering som skvalpar i sol eller för all del en liten fäbod med öppen spis och fårskinsklädda bänkar. Det hela upplevt i ett par pjäxor som bara stryper fötternas blodtillförsel litegrann.

Samma bild målar jag upp för pojkvännen Alex när vi sitter i bilen på väg mot fjällen. Det är Alex första skidresa. Det är med stor förväntan och förtjusning jag lär honom backens tre viktigaste ledord:
           1. HA: hastighet anständig. (Glömmer aldrig när lillbrorsan körde störtlopp ner för en hel pist innan han voltade tre varv och med mager marginal stannade framför en kraftledningsstolpe i stål.)
           2. AS: avstånd småungar. (Så lite som en snudd på en arm barnaskida kan vara lika med en sylvass avhyvling. Uppstressade småbarnsföräldrar har en alldeles säregen humorlös ingång till livet.)
           3. KUL: kexchoklad under liftfärd. (Kräver ingen närmare förklaring.)

Första dagen. Alex klickar i skidorna och ropar sedan som traditionen påbjuder: ”Se upp i backen, tusen hål i nacken!” innan han dundrar ner för backen. Skiter högtidligt i den första punkten, HA. Såklart visar han sig dessutom vara en naturbegåvning. ”Ojoj, som han kan. Värsta naturbegåvningen,” suckar vårt sällskap imponerade.
           Jag är inte avundsjuk, men är såklart rasande missunnsam. Det verkar nästan som att man gynnas av att vara lite ligist, nu för tiden.

När det barkar mot lunch är vi så gott som ensamma vid grillplatsen. Förutom en svärm barnfamiljer från hufvudstaden som slår följe. En orgie av skidstavar och tumvantar hinner omringa oss innan vi fått fin glöd i vår eld. Plötsligt stiger en pappa fram och lägger fyra korvar på vår grill. Han bara lägger dem där. ”Jag lägger dem där”, säger han till och med, och går bort till sina snoriga ungar.

Jag försöker på alla vis att känna mig till freds med vad som nyss inträffat. Men istället framtränger, det är verkligen ohyggligt, en känsla av ren ursinne när jag bevittnar hur mitt sällskap sällsamt vänder mannens korvar. En fritidsfilosofisk fråga infinner sig i detta läge: tusen hål i nacken borde vara mer än nog för att utplåna vilken nacke som helst. Hade man kunnat tänka sig att avvara sådär fyra-fem, till dryga storstadspappor? Jag bestämmer mig i varje fall för att stryka punkt 2, AS, från listan på uppmaningar.

Vi sätter oss i liften. Det har börjat regna och understället kladdar mot låren. Alex, fortfarande lyrisk av sina latent slumrande skidtalanger, petar mig i sidan. Plockar fram ett kexchoklad. Och just där och då står det klart: det viktigaste för en lyckad skidsemester ett superprocessat kex doppat i transfett och socker. Strunt i allt annat, det är ju KUL vi ska ha!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *