Handspriten som däckade krypet i örat

Square

Jag ligger på soffan och tittar ut på träden som växer där utanför. Det är mestadels lind. Några almar. De är helt-okej-fina. Hade jag fått välja hade där hellre stått ekar. En dröm jag har är att en dag äga en gård med en stor ek på tomten. Som liten tillbringade familjen sommarloven i Blekinge skärgård där ekarna växte tätt inpå stugan vi lånade. På så vis blev trädens associativa betydelse tidigt positiv.
       Det sägs att en ek växer i 200 år, är fullväxt i 200 år och dör i 200 år. En sådan mäktig konstitution går det bara att vara ödmjuk inför. I mina drömmar sitter jag under eken, med ryggen lutad mot dess skrovliga hud och lyssnar till lövens viskningar.

Men det finns ett problem: det bor en hel värld av småkryp i gamla träd. Någon ska ha räknat ut att en ek kan husera upp emot 1 500 olika arter av insekter, svampar, lavar och mossor. Dessa ryms inte i mina drömmar.

Min intensiva krypskepsis föddes en mardrömskväll i den australiensiska bushen. En upplevelse i dignitet med filmhistoriens allra rysligaste scen, vilket ju är när Buffalo Bill har kört ner en mal i halsen på sitt offer i ”När lammen tystnar”.
       Såhär gick det till (i presens, för spännings skull): jag har fått arbete på en vingård tre timmar väster om Melbourne. På plats blir jag tilldelad en förhistorisk trailer som mitt nya hem. Det står genast klart att städa är ett bestyr som aldrig varit aktuellt mellan dess fyra väggar. I sängen ligger spindellik utspridda som på ett minfält och lakanen är uppenbart begagnade. Golvet är täckt av grus.
       I samband med ett besök på utedasset denna första och – spoiler alert – enda natt går jag vilse i totalt beckmörker när min ficklampa slocknar. Bland giftiga ormar och kängurus som tycks injicera anabola famlar jag fram. När jag äntligen hittar in i trailern lägger jag mig skärrad på sängen. Plötsligt: en distinkt vibration i örat. Några förvirrade sekunder passerar innan jag inser att någonting har krupit in i mitt öra. Surrandet tilltar i takt med min skenande panik. Å ena sidan: rädslan att något ska sticka mig med en gadd på något ömtåligt ställe, typ hammaren eller städet. Å andra sidan: skräcken att denna något ska krypa än längre in i hörselgången och med tiden förvandlas till en torr liten krypmumie som ligger och skramlar där inne i all evighet.
       Klockan är fyra på morgonen. Jag ringer Alfa-mutti. ”Hör du hur det surrar i örat?” hickar jag fram mellan tårarna. Alfa-mutti hör inget surr, men hon hör hysterin och delar klarsynt ut direktiv: häll vatten i örat. I brist på denna vara sträcker jag mig efter en tub handsprit. Böjd ovanför sängen tömmer jag hela behållaren i örat. Det bränner betryggande och likt en sista suck anas surrandet avta. Krypet är dött. Eller i alla fall dyngrakt. Alfa-mutti lägger på och natten sluter sig om händelsen som om den aldrig ägt rum.  

Jag ligger på soffan och tänker på mina drömmars ek. Tänker på hur vi tillsammans ska överleva generation efter generation av insekter. Kanske kan det balsamerade liket i mitt öra begravas med de sina under ekens krona och kanske kommer jag då förlika mig med min krypskepsis. Det återstår att se hur långt drömmen bär.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *