Vad vi kan lära oss av frälsarsonen och hans höfter

Square

Jesusdockan i framrutan dansade i takt till radions sorl när vi skakade oss fram längs Ghanas gator. I all sin ornamentala prakt svängde Jesus på höfterna som vore han bra mycket mer än en bit plast.
      Bakom förarsätet i den fallfärdiga mini-bussen satt en kvinna och predikade. Ett brokigt tygstycke i blåa nyanser var virat runt hennes stora kropp och hennes turkosa naglar hade skavda ändar. Det luktade frityr i åtminstone fyra former.

I samma stund som jag klättrade in i bilen och stuvade mig ner mellan två män breda som bisonoxar, började kvinnan gasta om andlig frälsning. Hon pekade med hela handen och lät inga biltutor kväva hennes ord.
      ”Det finns dem”, hon drog teatraliskt ett sträck ovanför våra huvuden, ”som förnekar sina synder och tillika Herrens existens!” Det krokiga fingret sänktes en bit och i ett bestämt svep blev vi alla huvudlösa. Mina medpassagerare hummade instämmande.
      ”Du! Vilken kyrka tillhör du?” 
      Jag förstod med ens att det var jag som förväntades svara. Min blick flackade från damen, till gatan, till frälsarsonen med de vickande höfterna. Mitt huvud var blankt. Jag som alltid varit mer ankarlik än andligt sinnad saknade empirisk beredskap för en utfrågning som denna. Jag fumlade med orden och sa att det var en speciell svensk variant med fokus på… Jesus? Dockan i fönstret gjorde en uppmuntrande piruett.

20 minuter senare hade vad som startade som ett polemiskt prickskytte, vänts till något avsevärt angenämare. Jag var inte längre en dystopisk ateist, utan hade iklätt mig rollen som den frälsta filantropen och omfamnat rollen med oroväckande trovärdighet. Idéer och erfarenheter delades frikostigt.
      Kvinnan bakom förarsätet skrek inte heller längre, utan talade på det där bestämda sättet som människor med en historia att berätta, tenderar att göra. Hennes pekfinger användes inte längre till att skära oss i stycken, utan satte ihop oss som pusselbitar till en bild hon sa var större än den vi just då såg framför oss. Det var en vacker tanke och när hon avslutade sin maratonbön hörde jag mig i samklang med bisonmännen på mina båda sidor utbrista: amen.
      I horisonten närmade sig vår slutdestination. Jag erkände för mig själv att stunden som medlem i detta frälsningskotteri varit medryckande. Det kändes fint att ta del av något bortom det köttsliga.  

Jag tänker på den här bussfärden när vi nu äntrat den tolfte månaden av distansering. Den evighet som har hunnit passera sedan något utmanade tanken. Kanske behöver vi inte att Jesus dansar i vår framruta, men lite hopp. En påminnelse om att även om var och en av oss bara representerar en pytteliten pusselbit i ett gigantiskt pussel, så skulle det pusslet likväl inte vara intakt utan oss.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *