Klassiska mästergrodor

Square

Antingen spionerar någon på vår mediokra julbelysning eller är det en katt. Jag cirkulerar gräsmattan med min hundvalp, det är måndag kväll. Något prasslar i buskarna. Vi bor i ett område där man ogärna smyger omkring i varandras trädgårdar så det lär väl vara den feta grannkatten som aldrig låter sig klappas. Jag tänker att det hade varit trevligt med musik. Hade uppskattat något svenskt svängigt.

Under min uppväxt minns jag bara att familjen lyssnade på fyra cd-skivor: ”Mazarin” med Per Gessle, ”Klassiska mästerverk” med Magnus Uggla och Skånska Röck’n’Roll Hits, volym 1 och 2. På repeat gick slagdängor som ”Vild och villig” med Sme’ns Baglomma och ”Tony tuggar tuggummi” med Joddla med Siv. (Att jag aldrig fick något jobb på kulturredaktionen är med andra ord helt oförklarligt.)

Min favorit var alltid Uggla. Andra artister vars låtar innehöll ekivoka metaforer eller beskrivningar gjorde mig generad. Pinsamheten pikade när Gessle sjöng om att bröst i morgonljuset i ”Tycker om när du tar på mig”. Det var något med uttalet av bröst som gav mig rysningar på det sämsta sättet. Det kändes som om Gessle liksom plutade med sin näpna lilla mun och formade läpparna som i en strut flera takter innan orden ”i morgonljuset” äntligen kom. Uggla sjöng allt med enkelhet. Var uppnosig och burdus på ett underhållande sätt.

Själv blev jag också begåvad med en glappig trut. Till skillnad från Uggla framför jag dock sällan mitt missnöje direkt till berörda personer. Jag går den mer passiva, taktlösa vägen. Senaste grodan undslapp mig bara härom dagen. I ren protest för att han inte tilläts knapra på köksstolarna, kissade valp-Diego vrångt på mattan. Med suckarna ekande bakom oss, förvisades jag och Alex ut i mörkret. Strax efter det hände det jobbiga. Man får nästan ta sats, vilket jag nyss gjorde. En gata bort ligger nämligen ett nyrenoverat hus. Det är egentligen ett fint hus, men jag nickade åt Alex och konstaterade högljutt:
       ”Den där belysningen är ingen höjdare va?”
       Givetvis var mitt ordval inte alls så oskyldigt och visst rörde det sig snarare om ett konstaterade än en fråga. Innan jag fick någon reaktion började Diego hoppa jämfota. I husets skugga satt nämligen en annan hund och i andra änden av dess koppel stod ägaren. Till huset.

Under 80-talets slut gjorde Uggla sig ovän med halva kändissverige med låten ”Jag mår illa”. Jag hade kunnat skriva en alternativ version med titeln ”Jag ser, hör och pratar illa”. Låten skulle hittas på albumet ”Klassiska mästergrodor”. Fortsätter jag det nya decenniet i samma anda kan det bli skivsläpp redan till hösten.

Det är sådant jag tänker på när jag rastar min bångstyriga lilla valp.  

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *