Don Diego och Kleopatra

Square

Det är tyst i bilen när vi svänger av mot Löberöd. Decembersolen speglar sig i åkrarna. Vi stannar 100 meter innan vårt slutmål. Jag tänker att jag är Kleopatra. Säger det högt.
      ”Jag är Kleopatra.” Alex tittar oroligt på mig.
      ”Är du redo för det här?” Jag nickar, men vet inte om det är sant. Kan man bli redo för att förverkliga en dröm?

Alex kliver ur bilen. Jag skrider efter, så som jag tänker att Kleopatra hade gjort. En kör av skällande hundar välkomnar oss. Insikten griper tag i mig: en av dem är min.

Inför hundköpet var planeringen minutiös. Duktig-flicka-syndromet jag besitter sträcker sig nämligen långt förbi prestationskrav i form av skol- och arbetssituationer. Jag ska bli den bästa hundägare i världen. Eller Sverige. Eller åtminstone på min gata i stan.
      Eftersom det finns lika många hunduppfostrings-gurus som det finns åsikter om valet av julvärd, har jag försökt vara konsekvent när det kommer till vem jag tar råd ifrån (konsekvens är för övrigt det enda råd som alla profeter delar). Cesar Millan, också känd som ”Dog whisperer”, har fått agera husgud. Enligt honom är det av yttersta vikt att man redan från första stund visar vem det är som flockledare. Faller sig inte denna egenskap naturligt måste man låtsas. Därför får nu Skåneslätten, förmodligen för allra första gången, beskåda en egyptisk drottning inkarnerad.  

Plötsligt snubblar han fram. Min valp. Diego. Skrynklig som drottning Silvia utan botox, med ögon som plirar allt annat än oskyldigt. Mitt hjärta smälter som hjärnsubstans om våren.

Uppfödarna döpte honom egentligen till Donald, eftersom han tillhörde D-kullen. Nu vill jag inte hamna i onåd med folk som har, eller håller av, detta som tilltalsnamn, men nog kan vi enas om att det inte är ett namn som gifter sig helt väl med vår tidsålder. Så det fick bli Diego. Inte efter fotbollsspelaren, bara efter min ådra av märkvärdighet. (Alfa-mutti röstade på Fritiof Nilsson Piraten. Märkvärdigheten är alltså inte för intet.)

Diego är en beagle. Jag vet, jag vet. Beagle är en jakthund. Tro inte att hela världen inte redan har gjort mig varse om detta. Men Cesar Millan säger att man ska ha en hund som matchar den egna energinivån och jag vill absolut dra mig till minnes att Alex åtminstone två-tre gånger beundrat (alternativt beklagat) min höga energinivå. Måhända har det främst varit regniga söndagsmorgnar. Jag sätter allt hopp till mina skådespelartalanger.

Efter fem dagar med hund har jag blivit övertygad om två saker: visst kan man förverkliga drömmar – men man får betala med gråa hår. Fast när Diego lägger huvudet i mitt knä och de flärpiga kinderna breder ut sig som fjärilsvingar över låret känns allt värt det.

Jag är Kleopatra. Han är min Don Diego.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *