Att låta någon annan reformera världsalltet

Square

Det är morgonen den fjärde november. Utanför fönstret faller aspens gula löv i en mönstergill symbios med ett dunkelt duggregn. Trots att morgonen hunnit bli åtta lirkar mörkret sig kvar i vår lägenhet. Det sorgliga med hösten är insikten av att man inte blev en bättre människa i år heller. 2020 tycks denna förnimmelse ställas på sin spets.

Att varken Alex eller jag har avancerat på godhetsskalan blir kanske som allra tydligast just denna morgon, då det amerikanska valresultatet förväntas stå klart. Vi barrikaderar oss med varsin laptop i ett och samma soffhörn, bakom en dimridå av doftljus och nygräddade frallor. Alex tittar på en exalterad smålänning som tvättar bilar på Youtube medan jag lusläser Blocket-annonser med valpar som jag hoppas inte är smuggelgods. På teven i bakgrunden rullar SVTs valsändning. I uppenbart spännande stunder lyfter vi blicken och ber om en lugnande puss på pannan.

Betydligt närmare till hands låg förtvivlan för fyra år sedan. Inte för att mindre står på spel i det aktuella valet än vad det gjorde 2016, men det personliga engagemanget var desto påtagligare. I Göteborgs-kollektivet som jag då bodde i pågick under flera månader så hetlevrade debatter att det stundom kändes som att vi barkade mot ett inbördeskrig. Kvällen innan valresultatet presenterades skrev jag en – så här i efterhand aningen enfaldig – skolkrönika om hur fantastiskt det var att USA sent omsider fått sin första kvinnliga president. Därefter följde en ensam valvaka i min stenhårda nittio-säng. När morgonen grydde hade jag tillskansat mig såväl nackspärr som nedbitna nagelband och en bottenlös besvikelse gentemot människosläktet. Jag svor, sörjde och sansade mig inte förrän flera veckor senare.

Inför årets upplaga vilar alltså en betydligt mer passiv energi över min och Alex lägenhet. Orsaken till att vårt politiska engagemang stagnerat verkar framför allt bero på en sak: l’amour (att skriva det på svenska är faktiskt för lökigt). Gudarna ska veta att incitamenten att reformera världsalltet blir mindre när man seglar omkring på små, rosa moln. Att sedan historien med all önskvärd tydlighet visat vad som händer när folk inte deltar bekommer oss knappast. Vi har ju varandra.

Det tycks med andra ord vara kärlekens fel att jag och Alex inte har blivit bättre människor (i år heller). Fast kanske är det bara coronakarantänen som gör oss allmänt klemiga. Det är möjligt. Skönt är det, i varje fall, att amerikanarna klarade sig utan vårt lekmannatyckande och såg till hösten 2020 trots allt bar någonting gott med sig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *