De stora rädslornas epok

Square

Det är en kulen kväll med vännerna i Göteborg. Vi pratar om dåtiden (som är vårt absoluta favoritämne med undantag för framtiden) i svärmiska termer. Konstaterar att när vi växte upp var inne att vara tuff och till synes orädd. Nu är läget annorlunda. I dag tycks vi i stället ha äntrat de stora rädslornas epok. Någon är rädd för bristande vård. Någon för att gå ut efter mörkrets inbrott. Någon (läs: jag) för att aldrig få ett jobb. Men står våra rädslor i proportion mot risken? Eller tvärt om, är risken att utsättas för det vi fruktar proportionerlig med den faktiska rädslan?

Olika människor tycks hålla på olika rädslor. Likt idrottssupportrar går vi samman i grupper och hävdar att den egna skräcken är den verkligaste och viktigaste. Tack vare den växande tillgången av medier och sociala forum bekräftas samtliga uppfattningar, samtidigt som cynikernas profetior gärna överskattas eftersom människor är betydligt mer mottagliga för dåliga nyheter än goda. Tidens tand har på så vis gjort rädslan mer diffus.

Viktigt är också att komma ihåg att rädsla inte är något som bara hux flux uppstår. Den påverkas av aktörer som kan använda den för en rad syften. I de flesta länder finns i dag exempelvis partier vars politiska grund just bygger på att uppmärksamma (och intensifiera) folks oro. Systematiskt avfyrar de skrämskott och sprider myter om vad som kommer att hända om allmänheten inte gör si eller så, med målet att väcka primitiva rädslor hos oss. Rädslor som de sedan erbjuder botemedel mot. Sålunda kan de driva igenom förslag och åtgärder som vi kanske inte hade accepterat om vi inte hade betingats med oro.

Jag menar såklart inte att det är irrationellt av mig och mina vänner att känna en viss rädsla – att vara likgiltig vore infantilt och oklokt. Men om rädslan tillåts ta över tenderar människor att lägga benen på ryggen, snarare än att konsultera hjärnkontoret – vilket i sig är i sig en allvarlig risk. Här om året uppstod det till exempel politiska spänningar mellan USA och Kuba efter misstänkta ljudattacker mot amerikanska diplomater. Trots att forskare kom fram till att det bara rörde sig om högljudda syrsor och masshysteri bland diplomaterna, har ärendet långt senare använts av amerikanska politiker i debatten.

Om framtiden kommer att bjuda på mindre polarisering och mer förståelse vet jag ingenting om. Vad jag däremot tror mig veta, tämligen säkert, är att vi alla borde lägga mindre energi på vilken rädsla som är störst, värst och rysligast – och mer på att ifrågasätta vilka det är som egentligen tjänar på att vi oroar oss.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *