Vem skriver brev 2020?

Square

Under våren drabbades jag flera gånger av en kväljande känsla av uppgivenhet. Roten till det onda var min masteruppsats. Ett forskningsarbete drivet av frågeställningar och hypoteser, och som saknar rum för egna spekulationer och utsvävningar. Det vill säga – det enda jag verkligen tror mig behärska. En kväll när jag som bäst satt och vältrade mig i hopplöshet plingade plötsligt mobilen till. Det var Alfa-mutti som skickade en bild på en låda inslagen i en kompostpåse. På paketet stod mitt namn textat med en krum handstil.
     Jag blev kall inombords. Jag har sett tillräckligt många deckare där journalister som lagt näsan i blöt får paket med styckade smådjur hemskickade till sig, för att förstå att detta inte bådade gott.
     Vilken artikel kunde rört upp så heta känslor? Visst fick jag ett gäng förargade mejl när jag råkade kalla en grävmaskin för grävskopa, men från verktygsvillfarelse till mord? Vad hade jag ställt till med?

Alfa-mutti undrade om hon skulle öppna paketet.
     Lika lite som jag ville att min mor skulle bli varse om vilken hotbild familjen nu stod under, ville jag att mina föräldrars hus skulle förvandlas en kyrkogård för lemlästade råttor.
     Kaninhjärtat fladdrade i bröstkorgen när jag svarade ja.

Två minuters intensiv tystnad. Med skräck föreställde jag mig vad som utspelade sig på andra sidan linjen. Den frätande lukten av instängd död; ett kryptiskt meddelande tecknat i blod; Alfa-mutti förstelnad i chock.
     Så kom ytterligare en bild. I kompostknytet låg vin, choklad och ett brev. Ett riktigt brev. Ett sådant man skrev förr i tiden när saker som betydde något fick lov att ta tid. 
     Jag läste det. Först en gång. Sedan en gång till. Kaninhjärtat och växte till blåvalsstorlek. 

Gåvan kom från en gammal vän som ville uppmärksamma mig på att allt som var fint – med livet och vår vänskap. En påminnelse om vad som varit, och en förnimmelse av vad som torde komma, om vi bara fortsatte att vara vi.
     På andra sidan linan knappade Alfa-mutti ivrigt fram emoji-tabeller med glimmande hjärtan, glädtårade smileys och åtminstone tre versioner av stjärnfall.

Uppgivelse är en känsla farligt nära besläktad med hopplöshet, vilket huvudsakligen drabbar dem som står ensamma inför den definitiva verkligheten.
     Har man däremot vänner som påminner en om att allt är möjligt, om att världen blir precis som vi väljer att se på den (med fördel inte som en deckarfilm) och att man aldrig är riktigt ensam – då är både hopplöshet och uppgivelse något som bara existerar i fjärran land.
     Hade jag kunnat skriva om min masteruppsats vet jag därför precis hur den skulle inledas. Frågeställning: Vem skriver brev 2020? Hypotes: Den bästa typen av människor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *