Stjärnorna finns här

Square

I hörlurarna tar Kapten Röd ton och jag börjar omsorgsfullt dammsuga under sängen. Här ska inga sommarminnen få gömma sig kvar. Vissna blomblad och harkrankar inkapslade i dammtussar, likt små organismer från andra tidsåldrar, försvinner in i röret. Det har varit en sommar precis lik och precis olik alla andra. En sommar nedlusad av alla de förbannelser och välsignelser som 2020 tidigt visade sig ruva på.

I juni, då när solen stod som högst på himlavalvet, dog Alfa-muttis kusin Bosse. Släktens alldeles egna hustomte. Han uppenbarade sig bara på juldagen och utklassade då familjen i såväl TP som Rappakalja. Resten av året tillbringade han i sitt finsnickeri. I verkstaden var det bråtigt och golvet täckt av träspill.
         – Vet du vad det luktar? frågade han Alfa-mutti när hon hälsade på.
         – Spån, svarade min förnumstiga mor.
         – Pengar, rättade Bosse nöjt.
         Han var mycket skicklig i sitt yrke. På begravningen kom det fram att självaste prins Carl-Philip och en litauisk president besökt snickeriet. När presidenten kom in hade Bosse, som var en man av få ord (speciellt litauiska), pekat menande på en kvast. Det var nog ett skämt, men presidenten ska ha blivit så paff över den skäggiga lille farbroderns order att han genast började sopa.

Veckorna efter dödsbeskedet möttes jag av nyheten att inte en, inte två, utan tre av mina vänner var gravida (eller sex, om nu pojkvänner bör inkluderas aktivt i havandeskapet). När ett liv släcks tänds ett annat, ska någon vis person en gång ha sagt med tröstande avsikter. Kanske bar Bosse på en trillingsjäl.
         Det ska erkännas att jag till en början hade lite svårt, rent kognitivt, att greppa att små bebisar börjat bygga bo uti mina vänner. Jag som knappt förstått att vi var könsmogna. När min äldsta vän visade mig en retuscherad bild på sin mage med ett foster ovanpå, trodde jag att hon hade stått reklammodell för en diabetesknapp. Inte förrän hon bokstaverade sitt tillstånd föll polletten ned. Då skattade vi. Fällde några lyckliga tårar. Drabbades av kastanjettknän och blev tvungna att sätta oss ner.
         Att från första parkett beskåda när mina vänner går från civila yngel till föräldrar ska nästan bli lika spännande som att i vinter få träffa de små liv som jag är tämligen övertygad om kommer att bli mina nya favoritpersoner.

Sommaren slukas bakom trädkronorna. Jag stänger av dammsugaren och i mina hörlurar sjunger Kapten Röd om att människor vill ut i rymden, men att stjärnorna finns här. Sovrummet är rent och doftar från nytvättade lakan, ute på balkongen härjar augustivärme och rosa skyar, och att livet är ett himmelrike är något som bara måtte ha gått mig förbi intill detta ögonblick.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *