“Jag vill också vara en frihetsforskare som skiter i fingerade måsten”

Square

Marie jobbar inte längre. Efter mer än ett kvarts sekel på Sveriges järnvägar har hon hängt av sin konduktörshatt för sista gången. Jag springer på henne en solig förmiddag i trappen och gratulerar till pensionen.
          ”Frihetsforskare”, rättar hon mig. ”Jag är inte pensionär, jag är frihetsforskare.”
          Hon berättar att hennes dagar nu främst består av Youtube-baserad aerobics och digital körsång. Att vår gemensamma granne i förbifarten fnyser åt detta bekommer henne inte alls. Istället strålar det om Marie när hon baxar ut cykeln från källarförrådet, med provocerande lätthet slänger benet över ramen och rullar ut över den soldränkta gatan.          
          Hennes fuck-off-kapital är oändligt.

Jag blir stående på trappuppgången. Känner avunden komma bubblande. Jag vill också vara en frihetsforskare som skiter högtidligt i fingerade måsten och inte styrs av arbetslivets bundenhet. Avundsjukan kombineras med den dystra vetskapen om att ekonomiska prognoser förutspår att min generation inte kommer kunna pensionera oss innan 70.
          I dörrfönstret ser jag min spegelbild reflekteras. Nog har jag förvisso blivit äldre, det går inte att bestrida. Min fars fåror har flyttat in under huden och kråkfötter har slagit ut längs ögonens kanter. En enträgen bekymmersrynka tycks dessutom ha hittat sitt ”föralltid-hem” i pannans mitt. Ändå är 70 och friheten oändligt långt borta.

Och samtidigt befinner jag mig inte ens i startgroparna av det riktiga arbetslivet. Masterexamen plockades ut för en månad sedan och denna frihetssukta till trots längtar jag såklart efter att få omsätta mina nyförvärvade kunskaper i praktiken. Likt ovälkomna pollenkorn har jag låtit mitt cv spridas för vinden. Jag har försökt visa framfötterna – utan att sticka ut hakan – och viftat på mina allra mest förtroliga ögonfransar. Hela kroppen har bett om bara så en endaste chans. Men arbetsgivarna håller sig på behörigt avstånd. Kanske är de allergiska; kanske är det corona.
          För varje avslag falnar i varje fall en liten bit av självförtroendet och friheten känns mer och mer som ett hav att drunkna i.

Jag har inte känt Marie tillräckligt länge för att kunna avgöra om hennes lusta faktiskt har att tacka den nyvunna friheten. Måhända är hon bara begåvad för lycka, en del människor är ju det. Limbot som jag själv famlar i – där jag både bävar och törstar efter arbetslivet – verkar i alla fall inte låta sig lösas enkelt. Det hela är ett rov för stridiga känslor. Men vem vet, kanske räcker det med lite digital körsång och Youtube-aerobics.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *