Jag vevar min förlåtladdade tombola

Square

Det slår mig när jag går igenom min klaustrofobiskt fulla mejlkorg. Det där som jag har fått höra så många gånger, men som jag låtit rinna av mig och ner i närmsta rännsten. Det handlar om min urlakade relation till förlåtelse.
        Bland mina skickade mejl inleds åtminstone en tredjedel med ”Förlåt”. Jag klickar mig fram bland gamla sms och ser att mönstret fortlöper. Gång på gång på gång ber om folks förlåtelse. För vadå? För världsliga ting. Ibland för inga ting alls.

Att säga förlåt är att visa sig naken; att erkänna att man har felat och för det visar ånger. Att döma av min utkorg har jag snart näckat mig igenom hela Götaland. Insikten kommer snarare med en känsla av äckel och självförakt, än ett välkommet uppvaknande. Det beror på två saker:

För det första är det lätt att be om förlåtelse när man innerst inne vet att man inte har något att be om ursäkt för. Det är ju knappast ett brott att avböja extra helgarbete eller missa ett föreningsmöte för att stressen rivit och slitit i kroppen så länge att man somnar i soffan så fort jobbdagen nått sitt slut. De är förlåtelse-uppmaningar som försöker döva det dåliga samvetet av att man inte kan vara allt för alla, men som mest cementerar känslan av otillräcklighet.

Men trots denna skenbart frikostiga inställning till att be om förlåt, finns det ändå bråk som jag tillåter svälla och fräsa i bakgrunden – och det här är självföraktsinfernots andra cirkel börjar. Sanningen är nämligen jag är värdelös på att säga förlåt, då när det verkligen betyder något. Då när jag sårat eller upprört på riktigt.
        I synnerhet är det sambon Alex som lämnas lottlös när min annars så förlåtladdade tombola vevas igång. Eftersom han har ett provocerande skarpt minne och våra bråk oftast handlar om den gemensamma historieskrivningen, har han nästa alltid rätt. Men det är mer än vad min stolthet dristar sig erkänna.
        – FÖRLÅT FÖR ALLTING NÅGONSIN DÅ, har jag skrikit. Knappast en uppriktig ursäkt.

Alex tillgodoser inte mina ”förlåt-för-att-jag-finns-ursäkter”, eftersom han omhuldar något prästmässigt ideal om ”försoning genom förståelse”. Han vill diskutera saker fram och tillbaka tills ett förlåt växer fram organiskt. Jag är inte där ännu.

Att jämt säga förlåt för att man inte alltid räcker till för allt är på inga vis konstruktivt. Det är snarare något som fördjupar känslor av skuld. Att däremot lära sig att be om förlåtelse – då när den faktiskt är befogad – är vad som i slutet av dagen kan ta oss närmare varandra. Det kan vara värt att lära sig skillnaden.