Flickan med fjärilsfleecen

Square

Det är en regnig natt i april och ingen människa i världen känner stenarna i dina skor. Hur ont de gör att gå på. Hur fötterna aldrig riktigt vänjer sig.

Du kryper längre upp i min famn. Snorar. Ditt högra öga är inmurat bakom en violblå vägg och du har torkat blod i håret. Det är din ex-pojkvän som har slagit dig sönder och samman för att du hindrade honom från att sticka med ert gemensamma barn.
       Vid vasken står nu din nya kille. Han som inte skulle göra allt för dig, men som skulle lämna nattklubben för dig och fixa ett gäng grabbar för att skada någon för dig. Han pratar med polisen i plommonstop som inte kommer göra ett skit för dig, men som kommer låtsas lyssna på dig och säga att det kommer ordna sig för dig. De är båda här för – eller i varje fall på grund av – dig. Men ingen av dem verkar ha sett stenarna dina skor.

Det var en blöt kväll i Brighton i dubbel bemärkelse. Min roomie och jag sänkte drinkar i takt till dånande trummor och bas med ett gäng nyfunna vänner i släptåg.
       God damn, tänkte jag, här finns det bara kärlek.
       Min roomie var mentolrökare och jag följde med henne ut för att bomma lite alpluft. Med ansiktena vända mot himlen lovade vi varandra att dansa tills stjärnorna slocknat. 

När vi kom in i klubben igen hade någonting förändrats. Någon stod och skrek i telefon, någon annan på en taxi.
       I en silvrig Opel Astra susade vi plötsligt gatan fram med de nyfunna vännerna. Han som jag antog var din kille sa att om det blev messy skulle jag ta barnet. Huvudet snurrade: God damn, ingenting kan bara vara kärlek.
       Utanför ditt hus stod tre polisbilar parkerade. Din ex-pojkvän släpades ut med händerna uppbända på ryggen. En bebis gråt skar genom ösregnet. Polisen frågade vilka vi var och han som jag antog var din kille sa att vi var dina bästa vänner. Jag visste inte ens vad du hette. 
       Exet som misshandlat dig fördes in i en av bilarna och försvann i natten. Det kändes dumt att jag och min roomie skulle följa med in, men din kille sa att det vore bra. I hallen låg ett par nergrusade Converse i storlek 35 och en smutsig fleecejacka med rosa fjärilar.

Nu sitter du i mitt knä. Du är inte ens 20 år och dina händer är fortfarande händerna hos ett barn. Jag trycker mina läppar mot din axel och blåser. Som om du var en uppblåsbar badleksak som bara behöver lite luft för att bli flytande. Som om jag var din mamma/syster/flickvän – eller åtminstone vän. Som om att jag förstår ett skit av vad som händer. I flera timmar sitter du sådär, svarar på polisens osympatiska frågor och låter mig försöka blåsa upp dig. Till slut somnar du och jag och min roomie går.
       Ute har stjärnorna slocknat.  

I april släpptes min vän och kollega Madeleine Gartéus bok ”Jag var hon”. En bok med tio berättelser från kvinnor som överlevt våld i nära relationer. Jag läser den och tänker på flickan med fjärilsfleecen. Jag undrar vad som blev hennes berättelse. Om någon plockat stenarna ur hennes skor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *