Kan vi hitta tillbaka till bikupan?

Square

Far jag med osanning om jag påstår att vi svenskar är besatta av lycka? Att förstå den; uppnå den; kapsla in den för eviga tider. När Finland för tredje året i rad utsågs till världens lyckligaste land ställde vi oss upp i våra bänkar och vrålade: MEN HUR?! Det verkar nämligen som att något har gått i baklås i den svenska själen. Vi är ju – vårt stora intresse till trots – inte speciellt bra på att förvalta lyckan. Men kanske finns det anledning att tro att en samhällskris som covid-19 kan hjälpa oss dyrka upp det där låset.
     Innan ni nu utbrister i ett andra ursinnesvrål – låt mig alldeles kort redogöra för bikupspsykologin.

Världens alla teorier om vägen till lycka sträcker sig flera spaltkilometer och skulle ta oändligt lång tid att recitera. Därför gäller det att bestämma sig för en förklaring och sedan hålla sig till denna. Min favoritpredikant på ämnet är forskaren och författaren Jonathan Haidt. Han argumenterar för att lycka kommer från att ha rätt typ av relation mellan sig själv och andra, sig själv och sitt arbete och sig själv och, lite kryptiskt, ”något större än sig själv”. Vidare hävdar Haidt metaforiskt att människan är 90 procent schimpans och 10 procent bi. Liksom bin har gemene man genom historien utvecklat kollektiva ritualer, skicklighet i att osjälviskt arbeta för det gemensamma bästa, och ett ultrasocialt ”bikupsbeteende”. Med andra ord – värdera något större än sig själv.
     Parallellt har samhällsutvecklingen emellertid gått i motsatt riktning. I Sverige, ett av världens idag mest singelhushållstäta länder, har bikupan tynat bort i skuggan av en glorifierad illusion av det moderna, individorienterade samhället.

Det är här coronakrisen kommer in i bilden. Medan svenskarna för bara någon månad sedan låg nedsjunkna i våra separata vinterdvalor, sprakar nu en solidarisk gnista mellan husknutarna. Plötsligt tycks vi finns där för varandra. I trappuppgången hänger lappar från folk som erbjuder sig att handla till behövande. På Facebook startas insamlingar till privatpersoner och småföretagare i nöd. När undertecknad själv fastnade i vad som då kändes som kaosets epicentrum på väg hem från Mexiko fylldes inkorgen blixtsnabbt av support.

En växande vi-känsla inger hopp. Ska man dessutom tro på husguden Haidt så hjälper vi genom vårt beteende inte heller bara andra – utan även oss själva. Att få glömma bort ”jaget” och bli ett med andra individer i en grupp torde vara en av vägarna till lycka.
     Jag läste någonstans att ”beundra detsamma och förakta detsamma, det är grunden för all samhörighet”. Kanske kan denna samhällskris hjälpa oss att hitta tillbaka till vår kupa.   

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *