Det personliga varumärkets era

Square

42 av 100? Pannan faller i djupa rynkor men siffrorna på skärmen låter sig inte skrämmas. 42 av 100. Det är så bra (eller rättare sagt dålig) jag är på att marknadsföra mig själv.
      Spola tillbaka tiden några veckor. Examen närmar sig med stormsteg och det är dags att börja söka jobb. Eftersom jag ömsom lever för att nätverka och ömsom tycks född under en teknikavstötande sten, vet jag att i sådana här tider måste man finnas på LinkedIn – jag förstår bara inte grejen. Men, där arbetsgivarna finns måste även jag existera och därför äntrar jag nu slagfältet.

Stämningen är… högtravande. Jag kan inte förmå mig att beskriva den på något annat sätt. Alla presenterar sina företagsamheter som vore de stordåd och ryggdunkarna duggar tätt. Om man sedan gör anspråk på godhet verkar man kunna slänga sig med precis vilket skryt som helst – även om man faktiskt bara har gjort sitt jobb. Nog för att nätverket bygger på premissen att man ska framhäva sina prestationer, men att försöka göra dygd av nödvändigheten har väl aldrig känts riktigt så okontroversiellt.

Min egen profil är inte på något vis bättre. Tro mig, jag brer på så att kinderna hettar. Jag kan minsann kommunicera och analysera och effektivisera, men tyvärr ingenting om någonting som har en skyddad titel.
      Via facket får jag min sida bedömd. Ett proffs (nu vet jag förvisso inte om LinkedIn-proffs är någon skyddad titel heller) betygsätter profilen och brännmärker mig en som 42:a. Jag blir kränkt men vet inte riktigt varför.

Kritiken jag får handlar huvudsakligen om att jag måste skaffa fler kontakter (riktlinje: allt med puls är ok att lägga till) samt sälja mig själv bättre (riktlinje: more is more). I det personliga varumärkets era tycks det viktigare att verka bra, än att vara bra.
      Självhatet är överhängande när jag efter att ha finkammat hela bekantskapskretsen börjar skicka ut kontaktförfrågningar till folk som jag eventuellt gick i parallellklass med på mellanstadiet. Jag bläddrar omkring bland deras profiler för säljinspiration. Alla har långa, obegripliga titlar på engelska. Även om det känns helt bisarrt att jag med ett knapptryck kan ta del av hela deras CV, känns det om möjligt än mer bisarrt att jag kan läsa dem och fortfarande inte ha en aning om vad personerna faktiskt jobbar med.

Kanske är jag mest bitter för att alla verkar förstå spelet bättre än jag. Orolig för att 42 inte kommer räcka på arbetsmarknaden. Det vilar nog en del sanning i det. Men faktum kvarstår trots allt: bara för att självskryt har blivit ”the soundtrack av vår samtid”, betyder inte det att tonerna inte längre ringer illa i öronen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *