Vi kan bättre än såhär

Square

På andra sidan gatan springer Dani ut med två take-away lattes till ett ljushyat par i stråhatt. På hustaket ovanför henne tänder en snickare i flipflops en cigg. Torkar morgonsolen ur ögonen innan han – utan att vidta en tillstymmelse till säkerhetsåtgärder – hasar ut på nocken.
       På balkongen mittemot sitter jag med en kopp kaffe i handen och ser säkert ut att må ganska märkvärdigt. Vilket förvisso är sant eftersom jag känner mig ganska märkvärdig. På ett ganska negativt sätt.

Alex och jag är tillbaka i Mexiko. Vi hyr en lägenhet av en bekant i den lilla hippiestaden Tulum. Här finns en milslång paradisstrand, en frodig djungel och nästan hundra olika platser med mayaruiner. Till det ett turkosblått hav som alltid speglar solkatter mot huden.

Men Tulum har förändrats. Framträder gör nu en turistcirkus för förmögna ekoresenärer och imbecilla influencers från världen över. Stora områden av djungeln har sedan vi var här sist skövlats för att göra plats för två miljoner besökare om året. Bräkiga komplex av amerikanska hotellkedjor tycks föröka sig som löss på en barnhjässa.
       Dani, en mexikanska som jag känner sedan tidigare resor, ska flytta härifrån.
       – Förutom att staden närmar sig en ekologisk kollaps så tvingas ursprungsbefolkningen bygga ut sig själva från stadsbilden. Jag varken vill eller har råd att bo kvar, förklarade hon på sin avskedsfest.

Paradoxen: turistnäringen sjunker kraftigt, enligt Dani med upp till 50 procent förra året. Byggnaderna som omgärdar oss gapar tomma.

Tankarna går osökt till Gallerian. Detta spökhus mitt i Kristianstad centrum som likt dementorerna i Harry Potter suger i sig alla lyckliga minnen ur sina offer. Lägg därtill en urlakad stadskärna som inte längre tycks avsedd för dem som lever i och livnär sig på den. En stadskärna som suddar bort de ursprungliga invånarnas lokala känsla för bygden.
       Problemet grundar sig till stor del, även i detta fall, på utomstående aktörer med bristande lokalkännedom och intresse. Storföretag vars framtidsvisioner är för lokalinvånarna vad sköljmedel är för oxfilé: ingenting. Snickaren på taket fimpar sin cigg mot flipflopen. Jag följer honom oroligt med blicken och tänker på min egen roll i den här utvecklingen. Det är så enkelt att peka finger – men vem är det egentligen som tjänar på att jag är här?
       Uppenbarligen inte Dani. Uppenbarligen inte människorna som trängs bort från sina hem. Jag tänker: vi kan bättre än såhär. Det är en mänsklig rättighet att ha en bostad. Inte dricka latte i stråhatt och spegla huden i solkatter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *