Jultidningstvånget

Square

I vårt kvarter av medelklasskloster sålde barnen jultidningar när jag var liten (även om det i mitt fall egentligen var pappa som stod för kommersen).
     En höstkväll ringde det på dörren. På trappen stod en lågstadiekamrat med flätor och även hon med en pappahand på axeln. I hennes jultidningsbroschyr trängdes inbundna deckare med kolafudge och dasstidningar till ockerpriser.
     För att döva det dåliga samvetet av att jag (läs: pappa) påtrugat hela grannskapet kylskåpskalendrar som ingen använde, köpte Alfa-mutti två svindyra julkulor i målat porslin. Motivet föreställde frostiga slätter där hus poppade upp likt små svampar ur snön. Broschyren med de tummade sidorna bedyrade att kulorna var handmålade, men jag är försiktigt skeptisk till den sanningshalten.

Familjen var just i färd att klä granen när kulorna några veckor senare levererades. Bror och jag virvlade omkring i huset, mumifierade i glitter och med en polkagris i var mungipa. Musiken skruvades ner. En midnattsblå ask förseglad med sidenband. En nyans av allvar i Alfa-muttis röst.
     – Nu tar ni det jäv-väldigt försiktigt, manade hon sina sockerstinna odågor.
     Andäktigt hängde jag upp den första kulan. Backade några steg och konstaterade tyst att en så här fin gran hade nog inte ens kungen. Sedan var det brors tur. Han hade, och har till denna dag, mer krut i sin kropp. Det gör honom till en utomordentlig idrottsman, men till en betydligt sämre julgransdekoratör. Innan kulan hunnit inta sin rättmätiga plats i trädet hade de sprättiga pojkhänderna tappat den rakt i golvet. Vinterlandskapet blev en stjärnhimmel av skärvor över klinkerplattorna.
     Förödelsen var ett faktum. Jag hade hört de vuxna sucka att kulorna kostat en halv förmögenhet då efter att klasskamraten och hennes business manager vandrat vidare. Hur mycket en halv förmögenhet inbegrep visste jag naturligtvis inte, men jag försäkrade bror att om vi inte fick några julklappar, då var det hans fel.
     Hur lukrativ jultidningsbranschen är nu för tiden vet jag ingenting om. Däremot vet jag att barn ska få vara barn så länge barnasinnet är i blomning. Att föräldrar kör omkring sina små för att tvinga bekanta att köpa skräp de inte behöver, för att barnen i sin tur ska tvingas spela exalterade över skräppremier som popcornmaskiner och lavalampor är inte skäligt.

I dag står det en plastgran i röd dekor på en pall i vårt vardagsrum. För att undvika polemiskt prickskytte med plastkulorna fick Alex klä den själv. Under den behöver tre små paket knappast trängas. Av vad jag kunnat klämma mig till innehåller ingen av dem, som tur är, någon kylskåpskalender.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *